Semester.

I denna långa tid av ingenting ska jag åka iväg på semester. Det ska bli väldigt skönt. Mamma och lillebror och jag far iväg till Grekland, en hel vceka. Ingen kontakt med omvärlden. Ingen telefon. Inga människor som man känner. Ingen tv. Inget internet. Kanske böcker. Jag tror inte att jag tycker så mycket om att sola, det är mycket mysigare att läsa i skuggan, så så får det bli. Då gäller det bara att ta med rätt böcker.

Det känns så dumt att skriva. Vet inte vad jag ska skriva. Brukar tänka på saker att skriva om när jag pratar med kompisar, men sen känns det dumt att skriva om det.

Jag behöver i alla fall inte bry mig om några relationer på en hel vecka. Yej!

Att hitta en blogg.

Den här bloggen har blivvit lite som min dagbok, fast roligare, för det är roligare att skriva när man vet att någon läser det man skriver. Men det är inte så roligt att skriva om man vet att människor i ens faktiska liv läser det man skriver och blir ledsna. Ord betyde inte mer för att de är nedskrivna. Eller för att de finns på en hemsida i sajberspejs. Det är bara ord. Ibland överdriver jag. Ibland fantiserar jag iväg. Det händer oftare när jag skriver än när jag pratar. Jag är mer tillåtande när jag skriver. Jag tillåter mig själv att inte tänka, bara skriva. Då blir det som det blir. Jag ämnar inte att såra någon. Men ibland vill jag göra någon glad. Jag tycker att det är svårt att säga: Vad glad jag blev av att se dig, eller Nu känner jag mig lycklig, eller Jag tycker verkligen om dig. Det är så mycket enklare att skriva det. Så det gör jag. Jag skriver det. Därför blir min värld lite konstig. Kanske tror vissa att jag inte är förmögen att förmedla såna känslor "IRL", så att säga. Kanske är det sant. Hur som helst bör ingen ta det jag skriver på för stort allvar. Det är bara ord. De går att stryka över, sudda ut, ersätta eller ta tillbaka. De är inte eviga. Mina ord är inte eviga. Inte de jag skriver i min blogg, och inte de jag skriver någon annanstans. De är en beskrivning av mina känslor. De är det medel jag använder för at beskriva vad som händer inom mig, vad som händer utanför mig och vad som händer...överallt.

Tillägnat dig som hittat min blogg och blivit ledsen, eller förvånad, över någonting jag skrivit för att jag inte har sagt eller berättat det för dig. (Jag hade gjort det, i sinom tid.)

Love for Sale

Jag är så otroligt trött. Trött. Trött. Trött. Hela min kropp liksom domnar av, ben efter ben. Den enda aktivitet jag klarar av är att ligga ner i soffan, med huvudet riktat mot teveskärmen. Jag kan rapportera att Desperate Housewives håller på att tappa greppet. Seriöst. Grey's Anatomy är way bättre, och så har de förstås mycket snyggare skådisar (hrm, dr. Montgomery). Åh, jag längtar till imorgon!

Tänk att få vara en sån där skådis som strålar genom teverutan och gör att människor världen över liksom lyser upp och känner att de får en gnutta mening i sina liv. Om man kan/får bli kär i en rollfigur så har jag definitivt blivit det. Jag slutar till och med att läsa den svenska textöversättningen, jag förstår ALLT hon säger.

Så, mitt i all denna trötthet finns det ändå små glädjeämnen. Hela tiden. Det är bara det att när jag är så här trött och har mycket i huvudet klarar jag inte riktig av att ta in allting. Sms till exempel. Idag har jag fått tre fantastiska sms; Jag har blev bjuden på en studentmottagning hos min första egna homosexuelle vän (ja, en kille), jag fick bekräftat att flickan med de glittrande ögonen kommer och tittar på min föreställning (ja, med sin flickvän) och slutligen fick jag ett litet olyckligt rop från mitt dramatiska stöd A-W om att hon tyvärr inte kan komma och titta på min föreställning (okej, inte så kul, men vi har i alla fall fortfarande kontakt!).
Och i skolan idag var jag omgiven av människor som jag tycker om och som tycker om mig, och som bryr sig om mig. De vill hjälpa, lyssna, prata, gråta och skälla. Världen är snäll.

Ändå kommer jag hem, lägger mig framför teven, och suckar. Det är liksom lite sorgligt. Jag borde ju njuta av allt det fantastiska jag får vara en del av i mitt liv. Alla ögonkast, alla andetag.

Alla människor jag möter på uttagningarna jag varit på till exempel. I Malmö träffade jag en apcool tjej med svart lockigt hår som stod åt alla håll och stora hörlurar runt halsen. Hon dansade sig runt alla sökande som om att hon redan visste att hon skulle gå vidare. Det gjorde hon också. Hon var så snäll och världsvan och sa åt mig att ta det lugnt och komma och sitta bredvid henne. Som om att hon hade gjort sånt där en miljon gånger. Fröken Sjöö hette hon visst.

I Umeå träffade jag Indra. Bara namnet var som en saga. Långt blont hår och ett stort leende med alla tänder som möjligen gick att visa. Vi var några stycken som blev fast efter sökningarna på grund av försenade flygplan, så vi fick tid att sitta och ha tråkigt tillsammans. Det var så mysigt. Hon log så fint, och förstående på något vis.

I söndags träffade jag en tjej som var så lik Shane (L-word) att jag inte kunde sluta stirra. Det kändes lite underligt, för hon hade av någon anledning sin pappa med sig. Till slut var jag tvungen att ge honom en nick också. Han befann sig, iklädd rosa pikétröja, hela tiden i närheten av henne med en allmänt glad uppsyn och han nickade vänligt illbaka. (Jag tror i alla fall att det var hennes pappa.) Jag var där med kompisar från skolan, så det var aldrig riktigt läge att ta kontakt, men vi hamnade i toalettkön bredvid varandra. Hon var väldigt trevlig. Jag hann inte ens få hennes namn, men hon sa hejdå...

Sådana människor borde man skänka en tacksam tanke till då och då. För att de förgyller ens vardag. Jag brukar ofta fundera på om jag borde gå fram och säga: "Jag måste bara säga att du är så väldigt söt, för vi kommer troligen aldrig att ses igen. Hejdå!" Bara för att det är så sant, jag kommer troligen aldrig att se dem igen. Någonsin. En sån kommentar skulle väl bara göra en glad, eller? Alltså bara för att jag inte gillar killar så skulle ju inte jag bli ledsen om en kille kom fram och sa att jag var söt. Jag lovar, någon gång ska jag göra det. (Jag har också funderat på att kyssa alla mina klasskamrater på studenten, men jag vet inte... )

Och så kollar jag min blogg och så är det ännu en okänd människa som har lämnat en trevlig kommentar (Tack Paoa!), plus att hon som kallar sig banangegga har ansträngt sig för att svara på mina frågor, trots att hon också är totalt utarbetad (en eloge till dig!)! Jag menar, hur många glädjeämnen kan en dag innehålla?

Så nu känner jag mig glad igen. Det bara att aldrig ge upp. Det är ju det här jag vill.
Det är därför jag håller på. Det är därför jag håller på. Det är därför jag håller på.

Men de här förkortningarna, btw, ftw? Sorry, jag fattar inte.

Love for sale, konsert på torsdag. Måste öva mittenpartiet. Det här roligt. Det är därför jag håller på. Det är roligt. =)

blä

Jag gick inte vidare. Jag vidare till andra. Gjorde ett bra andra prov. Jag var nöjd. Men jag går ändå inte vidare. Första provet var jag inte ens nöjd med. Det är en konstig värld, den här teatervärlden. De frågade om arbetslivserfarenhet. Vaddå? sa jag, nej, jag arbetar med teater...

Jag är ledsen. Faktiskt ledsen. Usch. Men det kanske är bra. Så fin var ju inte skolan. Men ändå, folkhögskola, hur svårt kan det va? Jag är för ung. Ett år för ung. En massa åttisjuor kom med. Håhåjaja. Min låtsastvilling gick inte heller vidare. Inte Tobi heller (min homosexuelle vän från veberöd). Det är ju en liten tröst i alla fall. Kanske. En liten skola, mitt i skåne. Instängd. Isolerad. Nej, det finns mer, det finns mer... det här e inte allt som finns... som en lallandeh sångerska så fint uttrycker sig.

Men precis när jag nästan börjar gråta - måste tillägga att jag sitter och försöker svara på frågor om varför det enligt Bhagavad Gita är bra att bevara kastväsendet, som ska lämnas in i morgon, OCH har en molande magvärk - ser jag ett vykort med snirklig stil adresserat till mig. Det är från min Beskyddare från den stora teatervärlden. Hon skulle hjälpt mig med mina scenskoleprov, men avståndet Stockholm-Skåne blev för stort, och hon fick för mycket jobb... Men vi håller kontakt. Det är jag synnerligen glad över. Synnerligen. Hon är så snäll och positiv, samtidigt som hennes väldigt realistiska syn på att man inte får någonting utan hårt arbete, alltid lyser igenom lite. Åh, vad glad jag blir! Ibland känns det som att hon tagit över mormors roll, sen hon dog.

Dessutom har jag fått en ny vän; Anna. Känner ni henne? Hon verkar väldigt snäll och trevlig, och jag är hemskt glad att våra vägar har korsats. Hihi. (Jag skrattar åt uttrycket, inte åt nåt annat.)

En annan positiv sak i att jag är ledsen är att jag inte är så känslolös som jag har misstänkt på senaste tiden. Jag har känt mig väldigt ignorant och ointresserad. (Min mamma är psykolog, jag har börjat analysera allting alldeles för mycket.) Nu är jag ledsen. Ledsen, ledsen, ledsen, ledsen. Fast jag har så mycket roligt framför mig. En natt av åtta timmars sömn t.ex.

Jag är ju ung. Jag behöver inte gå på nån skola nu, jag kan vänta i fem-sex år typ. Varför stressa?

Jag vet inte.

Jag kan inte svara på det.

Vad är det jag vill? Varför skynda?

Jag vet inte.

Varför vet jag inte?

Jag vet inte.

Jag behöver inte veta. Jag behöver sova. Länge. Jag behöver att inte stressa. Andas.

lesbisk kampsång

Jag måste få vara besviken. Ingen från min fem i topp-lista hamnade ens bland de tio bästa. Mest tråkigt var det med Georgien. Den tjejen hade något extra tyckte jag. Hon var hundra gånger mer avslappnad än Ola Salo.

Så, Serbien nästa. Det ska bli spännande. Jag tyckte faktiskt inte att låten var så fantastisk. Det här måste väl visa på att den här tävlingen faktiskt är ganska homonormativ. Jag hörde att Kristian Luuk tidigare fått kritik för att han kallat bidraget lesbisk kampsång, att det var sexuellt förnedrande eller nåt, men att artisten (hette hon maria?) sedan sagt att det var precis vad låten var. Yey! Vi kan förstås behöva en kampsång...och den hörs ju av fler om den vinner Eurovision Song Contest. En seger för alla lesbianer, världen över? Jag vet inte. Det var någonting i scenbilden som störde mig. En liten uttalad lesbian i glasögon, kort hår och kostym omgiven av fyra översminkade, långa tjejer med stort lockigt hår som ormar sig runt henne hand i hand. Och på varje hand ett litet rött hjärta. Är det homosexualitet? Jag föredrar pausunderhållningen Krisse i rosa tyll som mest tycker om sig själv. Det kändes faktiskt mer ärligt.

"Nu skall jag sjunga väl
till glädje för mina väninnor"
- Sapfo

Jag gjorde i alla fall rätt i att se hela spektaklet med mina vänner. Olga har jag inte träffat på flera veckor. Under den tiden har jag sagt till henne att jag gillar tjejer, i ett mail. Hon tog det så bra och började berätta om egna erfarenheter. Tack.
Jag var så sugen på att slänga ut mig saker ikväll om flator och homosexualitet. Men jag vågade inte. Och så var det en tjej där som en kompis försökte få ihop mig med när han fick veta att jag var "sån". Åh, jag bor i en liten, liten, liten värld. Alla vet vilka alla är här. Det blir så komplicerat.

Det finns något fint i regn ändå. Det renar luften. Det renar marken. Täcker gatorna av vatten, tar med sig allt gammalt och börjar om från början. Blommorna tar tacksamt emot det, sprider sin doft. Snart går solen upp igen. Imrogon är en ny dag. Jag hade tänkt skriva om min ångest för jobb, pengar, sommaren och framtiden, men jag känner att det kommer att ordna sig. Det finns hopp. Naturen är ändå på vår sida.

"Härskarinna gryning"
- Sapfo

schlager&sapfo

Jag har tappat all disciplin. Jag har släppt taget. Jag har fortfarande inte klätt på mig och klockan är halv tre. (Då menar jag givetvis inte att jag sitter här och skriver alldeles naken, utan att jag har en morgonrock på mig...) Ikväll är det Eurovision Song Contest. Jag har hört att varken Norge eller Danmark fick vara med. Jag har blivit bjuden hem till två olika schlagerkvällar. Jag har tackat ja till en men ännu inte tackat nej till den andra. Men ändå sitter jag bara här och låter tiden gå medan jag skriver.

Den första blev jag bjuden på förra veckan. Av en lärare (haha, det är så roligt att skriva det). Han har bjudit en hel klass, musikaltreorna, hem till honom för att titta på tävlingen på storbildsteve... eller kanske var det till och med en projektor med duk... Jaja, jag tar i alla fall flera lektioner tillsammans med den här klassen, så jag räknas nästan med, så jag fick också komma. Jag blev jätteglad över att han tänkte på mig. Men, jag tror att jag ändå skulle känna mig lite malplacé eftersom det faktiskt inte är min klass, och de nyligen avslutat ett stort musikalprojekt tillsammans. Så, då planerar min låtsastvilling (som för övrigt går i den här klassen, men inte vill känna sig som en del av den i nuläget) och hennes syster en egen schlagerkväll, med massor av godis, för att de varit nyttiga och inte ätit godis på två veckor. (Jag åt godis senast imorse, då jag var tvungen att äta upp en kexchoklad som låg och hade tråkigt...vilket återigen visar att jag inte har någon självdisciplin.)

Båda schlagerkvällarna erbjuder pizza. Jag åt pizza igår, och känner mig därför inte så sugen.. men okej då, jag kan offra mig. (Det börjar låta som att jag inte gör annat än att äta onyttiga saker.)

Så, det jag har att välja på är en storbildsteve med en väldigt bra, snäll och rolig (manlig) lärare och en massa skolkamrater, däribland ett flertal potentiella lesbianer, bland annat en som jag börjat bli kompis med på senare tiden, utan att hon vet om min läggning... OCH mina kompisar- väldigt justa fantastiska människor, som jag vet att jag kommer att ha roligt och trevligt med, även om vi inte har samma musiksmak.

Äh, jag har redan bestämt mig för kompisarna. Det är ett lite ovågat och tråkigt beslut, men, så kan det gå...Men eh, ni får inte säga det här till nån. Min låtsastvilling vill inte att det ska komma ut att hon anordnar en alternativ schlagerkväll. Som om att hon skulle vilja konkurrera med vår lärares storbildsteve liksom...ha!

Så var det flickan med de glittrande ögonen. Jag har bestämt mig för att lägga henne åt sidan ett tag. I alla fall tills hon kommer tillbaka från Stockholm på tisdag. Med eller utan flickvän...

För att avsluta vill jag citera Sapfo - alla lesbianers poetiska moder:

"Och jag längtar och jag trånar"

Stora ord - stor människa. Eftersom Sapfo levde för så väldigt länge länge sen är nästan inga av hennes dikter kompletta. Det enda man kan läsa är små strofer som den ovan. Det är väldigt lätt att i dem tolka in att hon var lesbisk, eller vad sägs om:

"Mina tankar om er, vackra väninnor,
består"

regn, grått ,regn, grått

Det ösregnar. Eller, egentligen är det mer ett stadigt duggande. Små runda droppar faller och faller från den intet ljusnande himlen. Vädret har anpassat sig efter mitt humör.

Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är trött. Jag orkar inte. Jag vill gråta, men kan inte. Jag vill sova, men har inte tid. Jag vill äta godis, men har inget. Bara riskakor hemma, med sourcream&onion-smak. mmm... Jag tror att jag ska försöka glömma flickan med de glittrande ögonen. Vi träffas nästan aldrig. Hur svårt kan det va? När vi träffas är det ju inte ens kul. Så, jag ska försöka dra mig i kragen och komma på fötter igen. Öva på min monolog.

Min kompis ringde. Min fina kompis som jag har känt i nästan fem år nu. Vi brukar skoja om att vi är tvillingar. Fast vi är inte alls lika. När jag är ledsen brukar hon skicka fina sms till mig för att jag ska må bättre. Det hjälper. Och nu ringde hon, väldigt lägligt. Hon vet inte att jag är homosexuell. Jag sa det på skoj en gång och hon tog det så mycket som ett skämt att jag inte vågar säga det. Men jag har sagt det till hennes syster. Borde verkligen säga det. Kanske idag. Hon frågade om jag ville fika, eller ses eller nåt. Jag sa att jag måste öva på min monolog, men hon lät så ynklig så att jag sa att vi kanske kunde fika ändå. Tillslut blev det att jag skulle komma dit ikväll och äta. Vi är lika för att vi båda två gör alldeles för mycket saker. Så att vi blir helt gråtfärdiga. Det är inte bra. Vi funderar på att göra ett teaterprojekt i sommar, vi och hennes syster. Det var förresten hon som hade premiär igår, min tvilling. Så hon borde vara helt slut.

Det är konstigt det här med hur man mår. Igår var jag glad som en lärka. solen sken och de japanska körsbärsträden blomstrade. Idag känner jag mig som en säck potatis, eller någonting som inte rör sig särskilt mycket. Vad fort det kan gå. Att ändra på humöret.

En fantastisk sak med kompisar är att de inte bryr sig om hur man ser ut. Man kan sätta på sig vad som helst, och man är fortfarande en kompis. Det är så skönt. Tänk om alla var ens kompisar! Då skulle världen bli sådär bra och trevlig som jag vill att den ska va. För riktiga komppisar bryr sig ju inte om man har en pojk- eller flickvän heller.

Egentligen borde jag vara officiellt homosexuell nu. Nästan alla mina nära vänner vet. Det är typ sex-sju stycken. Har inte tänkt på det förrut. Dessutom är det några andra som vet också, typ hon med de glittrande ögonen och hennes tjej, och några kompisar till dem. Mamma vet. Pappa har jag inte sagt det till, men jag har varit inne på brudens blogg så mycket och på senaste tiden har han varit lite försiktigare med sina fördomsfulla bög-uttalanden. "Alla borde få vara som de vill" har han sagt. Han kanske vet. Jag skrev "Jag vill ha en flickvän" i en faktisk gästbok (dvs. inte nånting sajberspacebaserat) på ett kultur-arr vi hade med vår lilla ideela kulturförening. Jag skrev det när alla hade gått hem och tänkte inte så mycket på det. Men vid nästa arr tar vår ordförande förstås fram boken och ber alla att skriva. Jag avlägsnar mig diskret medan mina skolkamrater bläddrar i den. När jag återkommer senare tycker jag mig se en frågande blick hos dem. Kanske inbillar jag mig. Anna säger att det var roligt det jag hade skrivit. Jag säger något om att jag vet inte det var så sent jag var så trött och börjar ursäkta mig. Hon abryter som tur är och säger att nej, det var inget fel på det.
Igår i skolan kommer en man, som jobbar på det ungdomens hus vi brukar ha som lokal för våra arrangemang, fram till mig. Han säger att det var väldigt bra det jag skrivit i gästboken. Jag förstår först inte alls vad han menar, men efter att han har förklarat vilken gästbok han pratar om förstår jag. Då blir jag istället förvånad över hans kommentar. Vad menar han? Varför har han läst i den? Vad var det som var bra? Att jag skrev flickvän istället för pojkvän? Varför det?

Jag är inte som bruden. Jag skriver inte genomtänkt och begrundat om specifika ämnen (okej, hon kanske inte gör det heller, jag vet verkligen inte, men utifrån det jag läst känns det så.) Jag skriver för att bli av med saker. Fast vissa saker måste man formulera med ljud också, innan man kan släppa taget. Men det är skönt att skriva. Det finns så mycket att skriva om. En sak jag tänkte på idag, tillexempel; Ibland tänker jag inte. Ibland kommer jag på mig själv med att inte tänka på något. Jag trodde att man gjorde det hela tiden, utan att tänka på det... höhö.

En annan sak är alla dessa relationer folk pratar om. En tjej som blir kär i en man med fru och barn och inleder nån slags sms-relation med honom. Sen skiljer han sig och bjuder hem henne till sig. Jag tror aldrig att hon gick dit. Jag hoppas det. Hon är 18 år och han är en vuxen människa. En annan trevlig person är en kille i min klass som, i mina ögon, utnyttjat min kompis sexuellt. Tvingat sig på henne. Hon vill inte anmäla, säger att hon inte sa emot. Jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske anklagas män för lätt nuförtiden. Kanske inte.

Ha en fortsatt trevlig eftermiddag och kväll!