blä

Jag gick inte vidare. Jag vidare till andra. Gjorde ett bra andra prov. Jag var nöjd. Men jag går ändå inte vidare. Första provet var jag inte ens nöjd med. Det är en konstig värld, den här teatervärlden. De frågade om arbetslivserfarenhet. Vaddå? sa jag, nej, jag arbetar med teater...

Jag är ledsen. Faktiskt ledsen. Usch. Men det kanske är bra. Så fin var ju inte skolan. Men ändå, folkhögskola, hur svårt kan det va? Jag är för ung. Ett år för ung. En massa åttisjuor kom med. Håhåjaja. Min låtsastvilling gick inte heller vidare. Inte Tobi heller (min homosexuelle vän från veberöd). Det är ju en liten tröst i alla fall. Kanske. En liten skola, mitt i skåne. Instängd. Isolerad. Nej, det finns mer, det finns mer... det här e inte allt som finns... som en lallandeh sångerska så fint uttrycker sig.

Men precis när jag nästan börjar gråta - måste tillägga att jag sitter och försöker svara på frågor om varför det enligt Bhagavad Gita är bra att bevara kastväsendet, som ska lämnas in i morgon, OCH har en molande magvärk - ser jag ett vykort med snirklig stil adresserat till mig. Det är från min Beskyddare från den stora teatervärlden. Hon skulle hjälpt mig med mina scenskoleprov, men avståndet Stockholm-Skåne blev för stort, och hon fick för mycket jobb... Men vi håller kontakt. Det är jag synnerligen glad över. Synnerligen. Hon är så snäll och positiv, samtidigt som hennes väldigt realistiska syn på att man inte får någonting utan hårt arbete, alltid lyser igenom lite. Åh, vad glad jag blir! Ibland känns det som att hon tagit över mormors roll, sen hon dog.

Dessutom har jag fått en ny vän; Anna. Känner ni henne? Hon verkar väldigt snäll och trevlig, och jag är hemskt glad att våra vägar har korsats. Hihi. (Jag skrattar åt uttrycket, inte åt nåt annat.)

En annan positiv sak i att jag är ledsen är att jag inte är så känslolös som jag har misstänkt på senaste tiden. Jag har känt mig väldigt ignorant och ointresserad. (Min mamma är psykolog, jag har börjat analysera allting alldeles för mycket.) Nu är jag ledsen. Ledsen, ledsen, ledsen, ledsen. Fast jag har så mycket roligt framför mig. En natt av åtta timmars sömn t.ex.

Jag är ju ung. Jag behöver inte gå på nån skola nu, jag kan vänta i fem-sex år typ. Varför stressa?

Jag vet inte.

Jag kan inte svara på det.

Vad är det jag vill? Varför skynda?

Jag vet inte.

Varför vet jag inte?

Jag vet inte.

Jag behöver inte veta. Jag behöver sova. Länge. Jag behöver att inte stressa. Andas.