Love for Sale

Jag är så otroligt trött. Trött. Trött. Trött. Hela min kropp liksom domnar av, ben efter ben. Den enda aktivitet jag klarar av är att ligga ner i soffan, med huvudet riktat mot teveskärmen. Jag kan rapportera att Desperate Housewives håller på att tappa greppet. Seriöst. Grey's Anatomy är way bättre, och så har de förstås mycket snyggare skådisar (hrm, dr. Montgomery). Åh, jag längtar till imorgon!

Tänk att få vara en sån där skådis som strålar genom teverutan och gör att människor världen över liksom lyser upp och känner att de får en gnutta mening i sina liv. Om man kan/får bli kär i en rollfigur så har jag definitivt blivit det. Jag slutar till och med att läsa den svenska textöversättningen, jag förstår ALLT hon säger.

Så, mitt i all denna trötthet finns det ändå små glädjeämnen. Hela tiden. Det är bara det att när jag är så här trött och har mycket i huvudet klarar jag inte riktig av att ta in allting. Sms till exempel. Idag har jag fått tre fantastiska sms; Jag har blev bjuden på en studentmottagning hos min första egna homosexuelle vän (ja, en kille), jag fick bekräftat att flickan med de glittrande ögonen kommer och tittar på min föreställning (ja, med sin flickvän) och slutligen fick jag ett litet olyckligt rop från mitt dramatiska stöd A-W om att hon tyvärr inte kan komma och titta på min föreställning (okej, inte så kul, men vi har i alla fall fortfarande kontakt!).
Och i skolan idag var jag omgiven av människor som jag tycker om och som tycker om mig, och som bryr sig om mig. De vill hjälpa, lyssna, prata, gråta och skälla. Världen är snäll.

Ändå kommer jag hem, lägger mig framför teven, och suckar. Det är liksom lite sorgligt. Jag borde ju njuta av allt det fantastiska jag får vara en del av i mitt liv. Alla ögonkast, alla andetag.

Alla människor jag möter på uttagningarna jag varit på till exempel. I Malmö träffade jag en apcool tjej med svart lockigt hår som stod åt alla håll och stora hörlurar runt halsen. Hon dansade sig runt alla sökande som om att hon redan visste att hon skulle gå vidare. Det gjorde hon också. Hon var så snäll och världsvan och sa åt mig att ta det lugnt och komma och sitta bredvid henne. Som om att hon hade gjort sånt där en miljon gånger. Fröken Sjöö hette hon visst.

I Umeå träffade jag Indra. Bara namnet var som en saga. Långt blont hår och ett stort leende med alla tänder som möjligen gick att visa. Vi var några stycken som blev fast efter sökningarna på grund av försenade flygplan, så vi fick tid att sitta och ha tråkigt tillsammans. Det var så mysigt. Hon log så fint, och förstående på något vis.

I söndags träffade jag en tjej som var så lik Shane (L-word) att jag inte kunde sluta stirra. Det kändes lite underligt, för hon hade av någon anledning sin pappa med sig. Till slut var jag tvungen att ge honom en nick också. Han befann sig, iklädd rosa pikétröja, hela tiden i närheten av henne med en allmänt glad uppsyn och han nickade vänligt illbaka. (Jag tror i alla fall att det var hennes pappa.) Jag var där med kompisar från skolan, så det var aldrig riktigt läge att ta kontakt, men vi hamnade i toalettkön bredvid varandra. Hon var väldigt trevlig. Jag hann inte ens få hennes namn, men hon sa hejdå...

Sådana människor borde man skänka en tacksam tanke till då och då. För att de förgyller ens vardag. Jag brukar ofta fundera på om jag borde gå fram och säga: "Jag måste bara säga att du är så väldigt söt, för vi kommer troligen aldrig att ses igen. Hejdå!" Bara för att det är så sant, jag kommer troligen aldrig att se dem igen. Någonsin. En sån kommentar skulle väl bara göra en glad, eller? Alltså bara för att jag inte gillar killar så skulle ju inte jag bli ledsen om en kille kom fram och sa att jag var söt. Jag lovar, någon gång ska jag göra det. (Jag har också funderat på att kyssa alla mina klasskamrater på studenten, men jag vet inte... )

Och så kollar jag min blogg och så är det ännu en okänd människa som har lämnat en trevlig kommentar (Tack Paoa!), plus att hon som kallar sig banangegga har ansträngt sig för att svara på mina frågor, trots att hon också är totalt utarbetad (en eloge till dig!)! Jag menar, hur många glädjeämnen kan en dag innehålla?

Så nu känner jag mig glad igen. Det bara att aldrig ge upp. Det är ju det här jag vill.
Det är därför jag håller på. Det är därför jag håller på. Det är därför jag håller på.

Men de här förkortningarna, btw, ftw? Sorry, jag fattar inte.

Love for sale, konsert på torsdag. Måste öva mittenpartiet. Det här roligt. Det är därför jag håller på. Det är roligt. =)